… skylla på att tiden och inspirationen lätt tryter när läsande och skrivande och datorgloende och läsesalssittande tar upp hela ens vardag.
… skjuta upp det ytterligare lite, för efter såhär lång tids tystnad kan det lika gärna dröja en dag till.
… ta upp anteckningar-funktionen i sin telefon och skriva ner idéer för vad man ska blogga om när man väl kan ta sig tiden.
… låta den lutheranska skuldmedvetenheten prägla en och annan cykeltur hem från läsesalen.
… låta sig besegras av ”ju-längre-väntetid-ju-högre-krav”-ångesten och stryka de usla bloggämnesidéerna från anteckningar-funktionen i telefonen.
… bestämma sig mentalt för att det snart är dags.
… uttala det mentala löftet högt ut i luften för att det ska kännas mer uttalat.
… glömma löftet, trots att det uttalats högt i luften, och istället läsa på om sociala praktiker och diskriminerande språkbruk inför seminariet på torsdag.
… klappa sig själv på axeln för att man läst.
… svära tyst på cykelturen hem för att bloggen förblivit ouppdaterad.
… skriva ett blogginlägg i punktlisteform.
… ångra det.
… publicera det ändå.
… lägga till en punkt i mitten för att det nog behövs en till.
… komplettera inlägget med en bild, hämtad direkt från verkliga livet, nofilter.
… blunda i fyra sekunder och försöka känna den där gamla skulden och anspänningen släppa.
… återgå till läsesalen.
