Ted och Mello

Musik är ungefär det bästa som finns. Jag är tämligen frenetisk i mitt sökande efter ny favoritmusik, nya favoritartister, nya favoritlåtar. Och jag är också ganska aktiv när det gäller att lyssna in den musikaliska kanonen från förr. Och för all del, jag påminner en del om en sån där indienörd som instinktivt tycks dras bort ifrån sådant som är mainstream, men som inte riktigt vill erkänna det. Istället lyfter jag fram saker som ”objektiv kvalitet” för att lyfta fram varför jag gillar den musik jag gillar och inte den musiken som Adam & Gry gillar. Icke sympatiskt, jag vet. För objektiv kvalitet finns inte när det kommer till konst.

 

Och fram till för några år sedan såg jag knappast Ted Gärdestads musik som något jag var vidare intresserad av att lyssna på. Det var svenska sommarklassiker, lägereldssånger, skolavslutningsminnen. Ganska mainstream. Men så började en kompis prata om hur bra låtarna var, och jag blev fascinerad. Jag blev fascinerad av hur de suveräna popmelodierna och de nästintill barnsligt enkla texterna samspelade så fint. “Come give me love” blev en stor favorit.

 

Och det är mycket Ted nu. Häromveckan såg jag SVT-dokumentären “För kärlekens skull”. Dessutom släpptes alldeles nyligen albumet “Timo sjunger Ted”, där (göteborgaren) Timo Räisänen, kompad av Göteborg Wind Orchestra, tolkar ett gäng av Gärdestads största låtar. Konstellationen har gjort konserter under en tid, och släpper nu sin skiva i samband med en sverigeturné. Tack vare både dokumentären och hyllningsskivan har jag lyssnat mycket på Ted Gärdestads musik senaste veckorna, och den är fantastisk. Jag är väldigt glad att jag har lyckats öppna mig tillräckligt för att förstå det.

 

Samtidigt är det mycket Mello nu. Jag älskade det när jag var liten. När jag sedan tröttnade, i samband med att jag upptäckte hur oändligt mycket annan musik det finns att lyssna på, så gick det snabbt för mig att börja se ner på festivalen. Jag började se det som en ytlig, fånig tävling mellan ganska kassa låtar som helst ska fastna vid första bästa kontakt. Och just den där musikaliska plåsteregenskapen matchade mitt sätt att betrakta musik väldigt dåligt. Jag hade börjat lära mig att det finns låtar som blir så otroligt mycket bättre om du ger dem många chanser och lär dig gilla dem.

 

Jag tror att jag har nyanserat mitt sätt att se på Mello nu. En får ta jippot för vad det är. Men när jag ena stunden hör Samir & Viktor & Albin & Mattias bidrag till spektaklet, och sedan stänger av och lyssnar på “Come give me love” (i Ted Gärdestads version, i Deportees version, i Timo Räisänens version – you take your pick)… så förundras jag över att någon kan välja att lyssna på alternativ 1 eller 2, i något sammanhang någonsin, för evigt, Amen. Alla tre låtarna är lättsmälta poplåtar, anslaget är på sätt och vis detsamma. Det är vardagsnära texter som inte behöver analyseras mer än 0,5 gånger för att budskapet ska gå in. Men skillnaden mellan “Bada nakna” och “Come give me love” är så vansinnigt stor. Instinktivt vill jag så gärna säga att det handlar om en skillnad i nåt slags objektiv kvalitet. Men objektiv kvalitet finns inte.
Jag kommer sällan till slutsatser när jag diskuterar saker, inte nu heller. Men ni kan ju sätta er vid ett soligt fönster och lyssnar på valfri version av Come give me love. Så kommer ni att ha fått ut åtminstone någonting av att ha läst det här inlägget.

2 thoughts on “Ted och Mello

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s